Själens dunkla natt, del 3
- spiritmindadm
- 5 nov. 2024
- 5 min läsning
Uppdaterat: 9 nov. 2024
I del 3 fokuserar jag på själens dunkla natt sett ur ett meso-perspektiv. Detta innebär ett perspektiv som rör en grupp. Tankegångarna kommer förhålla sig till
den nära gruppen, den mer opersonliga och den svenska gruppen.
Utmaningen
Själens dunkla natt ut ett grupperspektiv är det verkligen ett perspektiv man kan ha? Jag tror personligen det. En grupp kan påverka den enskilde. Kulturen kan påverka vilka olika strategier att hålla ut finns att tillgå, så kallade coping-mekanismer. Gruppen i sig kan tappa fotfästet och falla ner i en negativ spiral som påverkar negativt.
Sverige är idag världens mest sekulära och individuella land enligt The world Cultural map . Vi har sedan 1960-talet förflyttat oss från ett homogent, grupptänkande kristet land till ett individuellt, multireligiöst och multikulturellt land. Det är en snabb utveckling på en kort tid. Som jag själv upplevt sedan 80-talet innebär det många saker som blivit mycket bättre. En sak jag inte skulle vilja ändra är friheten att kunna bejaka sig själv på alla möjliga olika sätt.
Samtidig har den själsliga tillvaron fått en kargare miljö att växa i. Barn skall in på dagis och skola, gamlingarna sitter ensamma i sina hem med korta besök från hemtjänsten. Grupperna däremellan skall jobba, förverkliga sig själva samt leva intressanta liv med resor och annat som kan presenteras på sociala medier. Fler och fler uttrycker en saknad efter "något". Något kan utvecklas att bli individuell tro på mirakel genom änglar, andar, UFO, festande eller träning. Ett snabbt tempo i ekorrhjulet, med sjukdom och eventuellt missbruk som följd. Missbruk som överträning, ständigt scrollande på mobil, spel och droger.
Vi har utvecklat en kultur där individen har ansvar för sitt mående. Sjukvården och försäkringssystemen bygger på måluppfyllnad och inte individcentrering. Ex skall man vara frisk från utmattning inom några månader, efter ett begränsat antal veckor hjälp från psykolog, sjukgymnast och terapeut. Om man inte är frisk faller man antingen genom det idag grovmaskiga nätet eller så måste man hitta acceptans att livet inte ser ut som man trodde. Jag personligen föll hårt igenom skyddsnätet som var betydligt mer grovmaskigt än jag någonsin drömt om.
Omgivningen som släkt, vänner och bekanta drar sig undan av tidsbrist eller att de inte vet hur de skall bemöta den som mår dåligt. Vi har som samhälle börjat tappa det naturliga med livets växlingar som består av både med och motgångar. Fler och fler rapporter beskriver hur unga människor bryter ihop vid motgångar som tidigare generationer sett som en del av livet. Människor i nöd vill man hjälpa, utan att behöva bidra med vare sig tid eller energi. Men en liten like på sociala medier är inte fel. Under min sjukfrånvaro noterade jag tydlig olust från andra människor. Folk drog sig undan och uttryckte att jag gjorde dem låga. Arbetsgivare förväntade sig att man skulle vara positiv genom att se dagens kaffekopp som något exceptionellt. Både professionella och hobbypsykologer satte diagnoser på löpande band, fast det var livet som bråkade. Jag utvecklade skam för mitt mående och drog mig undan. Jag ville ju inte besvära andra.
Vidare har vi tappat meningen med livet. De existentiella frågeställningarna ökar men svaren uteblir. Den mest frekventa "hjälpen" jag erbjöds var att tänka positivt. De naturliga aktörerna som familjen, kyrkan mm har decimerats. Vi söker därmed andra vägar att nå ljus på egen hand, med risk för att falla i händerna på människor som skadar och utnyttjar och driver individer in i fundamentalism av olika slag alternativt skadlig desperation. Jag själv är oerhört tacksam för min spiritualistiska tro som hjälpte mig att dels tro på övernaturligt stöd, dels finna en mening med det som hände. Trots min tro var det oerhört tungt och jag tänker numera ofta på dem som inte har en tro att luta sig mot. Vad finner de stöd om det saknas i vår kultur?
Detta menar jag är en negativ spiral in mot ett gruppens och samhällets dunkla natt. Dagligen kan vi i media läsa om tragiska händelser, vi behöver därmed alla hjälpas att att vända trenden, innan mörkret blir för kostsamt. Om vi inte lär oss nu, vad kommer krävas för att vi skall lära oss vad Universum, Gud, Moder Jord etcetera vill att vi skall lära oss?
Målet
Målet med själens dunkla natt är själsligt växande.
Om man applicerar det på grupp och samhällsnivå bör det innebära att vi skall utvecklas kollektivt på ett positivt sätt. Positiv utveckling tror jag de flesta ser som mera gemenskap, acceptans, glädje, visdom. Att spiralen går uppåt mot ett ljusare samhälle. Att vi kan enas om lösningar som får klyftor mellan människor att minska oavsätt vad avgrunden dem emellan består av. Att vi alla kan leva ett bra och tillfredsställande liv.
Tar man del av olika esoteriska och religösa tankegångar är målet att vi skall växa etiskt och moraliskt, så att vi släpper egots negativa aspekt och istället når ett nytt stadium som innebär förening med Gud, Nirvana, Moksha, en högre frekvens i de andliga nivåerna eller vad vi väljer att kalla det.
Det är endast i den sekulära berättelsen vi inte uppmanas att utvecklas själsligt till det bättre tolkar jag och då blir frågan hur sätter man upp ett bra mål i den kontexten? Och hur påverkar det människor att sakna detta mål?
Lösningen
Detta stycke har jag funderat mycket kring. Vems slutsats skall man se som den optimala lösningen? Jag har inget svar på det, tyvärr. Jag har endast tankar som grundar sig i andliga och akademiska studier samt egna erfarenheter och observationer. Ämnet ger mig en känsla av uppgivenhet och vilja att inte skriva detta inlägg. Texten blir väldigt mörk och vår samtid undviker ju mörkret...
Samtidigt om huvudet göms i sanden går det inte att vare sig utvecklas eller bidra till lösningen. Vi har som Spirutalismens femte princip säger: ett personligt ansvar. För oavsätt om man tar in politik, religion, filosofi eller ideologi hamnar man i grupperingar som står mot varandra och därmed behöver överbryggas. Vi lever i ett annat samhälle än för bara 30-år sedan och vi börjar skymta en väg som framträder separerande, taggig och kantig.
Min tanke kring lösning i meso-perspektivet blir därmed:
att aktivt hålla sig uppdaterad och källkritisk så man kan komma med väl grundade tankar och åsikter om det samhälle och den kultur vi lever i.
att aktivt vara öppen för och beakta olika perspektiv
att aktivt undvika att svepas med av känslor och grupptryck när de stora dreven sätter fart.
att aktivt försöka observera och möta människor som mår dåligt. Ett leende kan vara livsavgörande.
att aktivt lyfta blicken från mobilen och all tid den stjäl i från oss, och istället möta sina medmänniskor.
att lägga fokus på att uppmuntra bra saker istället för klaga på dåliga när vi rör oss i samhället. Ex ge beröm till den vänliga expediten istället för att skälla ut den oengagerade.
Vad är Dina tankar om själens dunkla natt på gruppnivå ?
Kommentare