Själens dunkla natt, del 2
- spiritmindadm
- 19 okt. 2024
- 7 min läsning
Uppdaterat: 25 okt. 2024
Detta avsnitt handlar om individens lidande, där jag delar med mig av mitt eget lidande för att ge ett erfarenhets perspektiv i frågan och inte endast ett teoretiskt. Teori är bra samtidigt blir den utan erfarenhet lätt platt och känslokall.
Själens dunkla natt drabbar individer och utgör en återkommande berättelse inom litteratur konst och film. Lidande som är svårt att greppa, som får individen att ifrågasätta hela sin existens. Lidande som utgör en av religionens stora frågor: Om det finns en högre makt varför drabbas en del så hårt? Inom den kristna kulturen kallas detta Teodicé problemet, vilket jag själv brottats hårt med genom livet.
Utmaningen
Jag föddes 1972 och var liten för tiden och svårt sjuk. Jag fick tillbringa mina första 3 månader på sjukhus. Detta under en tid när föräldrar inte tilläts vara hos barnet. Sjukdom och ohälsa har sedan fortsatt att vara min följeslagare genom livet. Jag har dessutom haft med mig en känsla av osäkerhet och otrygghet. En känsla som befästes genom mobbing, ensamhet och kravdrivna relationer. Denna känsla av otillräcklighet har följt mig genom livet och påverkat mig helt i enlighet med John Bowlbys, Anknytningsteori.
Detta har medfört att jag gjort val som inte alltid varit bra för mig. Livet har varit tuff och jag har många gånger undrat när det skall räcka och varför just jag återkommande drabbats av tuffa händelser. Jag fick höra ”var inte överkänslig, pessimistisk, offerkofta ” och ”man prövas inte mer än man klarar”. Detta fördjupade än mer min känsla av otillräcklighet. Det var mig som person det var fel på, jag straffades för något, men kunde inte förstå varför.
Jag tappade tids nog helt min barnatro och blev ateist. Jag stängde av känslorna och blev mönstermedborgaren. Jobbade hårt, belastade inte samhället, bad inte om hjälp och framför allt blev jag en kameleont. Jag gav alla den version av Ulrika de ville ha. Jag blev en så kallad ”people pleaser”
2011 kom jag i kontakt med Spirutalismen för första gången. En ny världstolkning vecklades ut framför mig. Livet behövde inte ses som en prövning eller ett straff, det kunde ses som lärdomar. Jag började söka svar och blev till slut en övertygad spirutalist, som jobbade hårt och intensivt med personlig utveckling. Jag gjorde stora framsteg, tyckte jag själv. Jag utvecklades tanke och känslomässigt, men fortsatte leva som vanligt beteendemässigt.
Sen brakade livet ihop totalt 2020. Pandemi och utmattningssyndrom samtidigt. Hela illusionen av perfekt samhällsmedborgare föll samman. Jag var i spillror. Jag bibehöll min spiritualistiska tro och bibehöll hopp och kraft genom mantra att jag skulle lära mig något. Jag analyserade allt jag fick till mig grundligt. Jag lärde mig om ohjälpsamma beteenden jag hade och om toxiska beteenden som jag såg som normala och därav inte satte stopp för.
Att försöka bli frisk i motgångar är tufft. Att ändra sin personlighet får omgivningen att reagera. Gamla inlärda mönster sitter djupt. Det kändes som om jag försökte simma upp för en forsande flod som försökte dränka mig. Omedvetet och helt naturligt försöker människor hålla kvar i det kända. Att må dåligt drar ner andra, som drar sig undan, vilket bidrar till att forsen känns ännu tyngre att simma emot. Detta är extremt tydligt i Sverige genom vår Jantelag och Lutherska kultur, där man vare sig skall tro man är bättre än andra eller vara andra till besvär.
I januari 2024 slogs benen på mig undan än mer. Trots att jag upplevde att jag gjort allt för att utvecklas och röra mig i min nya riktning, fick jag uppleva att samhället svek. Jag fick inte sjukpenning, jag fick inte studiestöd, jag fick inte A-kassa och dessutom var socialbidragens villkor galna, jag knäcktes slutligen av den svenska staten.
Jag hade förlorat allt en människa behöver enligt Abraham H. Maslow, behovs pyramid/trappa. Ingen ekonomi, ingen trygghet, ingen relation, ingen hälsa. Råd jag omgavs med upplevde jag förminskande: ”tänk positivt, tänk inte så mycket, det är bara att... etc ”. Kampen förväntades jag föra ensam i vårt individualistiska samhälle. Både sjukvård, myndigheter och det sociala nätverket lös med sin frånvaro och sin olust när jag bröt ihop. Idag är statens skyddsnät begränsat och samhället så pass stressat att man bara hinner och orkar med sig själv. Vårt samhälle har tyvärr tappat de skyddsnät vi alltid tagit förgivet vilket jag kommer beröra mer under del 3, gruppens ansvar.
Jag föll hårt ner i ett mörker jag aldrig tidigare befunnit mig i. Jag började tappa tron, hoppet och kärleken, till både mig själv och andra. Jag ville befria mig själv och mina barn från lidande. Jag befann mig i djupet av själens dunkla natt. Jag höll fasaden uppe dagtid och tillbringade kvällstid i sängen gråtande, lyssnande till låtar som handlade om självmord och uppgivenhet. Musik med fler lyssningar än jag någonsin kunnat drömma om. Miljontals människor i världen satte ord på mina känslor. Jag stod på existensen yttersta klippkant. Skulle jag hoppa eller skulle jag be om hjälp? Jag ville bara ge upp för jag var så oerhört trött.
Tack vare att jag kämpat hela mitt liv, läst väldigt mycket psykologi samt att jag sorgligt nog ville "befria" mina barn, blev jag på ett intellektuellt plan rädd för mig själv. Jag tog till de verktyg jag hade fått på vägen. Jag sökte läkare och fick medicin, trots att hela mitt känsloliv skrek nej! Jag började gå i terapi hos en psykolog som jag upplevde som ett skämt men ändå behöll ett tag. Jag läste den Canadensiska psykologen Jordan Peterssons bok , 12 livsregler mot kaos. En av hans poänger blev som en örfil: ”Välj om du vill vara ett offer och låta livet stå still och till slut få en negativ spiral av handlingsförlamning. Eller äg ditt liv, börja agera, ta ett steg i taget framåt. Genom att ta ett steg i taget kommer livet ordna upp sig liksom som en snöboll som blir större och större: Snöbollseffekten. Stegen behöver inte vara stora, de behöver bara tas, då kommer livet ordna sig tids nog.
Sagt och gjort. Jag ville inte vara ett offer. Ett steg i taget började jag ta med ilskan mot svenska staten som drivmedel. Snöbollseffekten kom snabbare än jag trodde. Nu endast 6 månader senare, är mitt liv på banan igen. Jag mår bättre än jag gjort på många år. Jag har fått tillbaka min yrkesmässiga självkänsla. Jag vet vilken väg jag vill gå, samtidigt som jag har tålamod att det kommer först när det är dags. Jag känner en förundran över den stora och snabba förändringen som skett.
Vinsten
Då kommer jag fram till tacksamheten för själens mörka natt. Hur kan jag vara tacksam? Jo, Jag har fått många viktiga lärdomar från de senaste åren:
Erfarenheten lärde mig vem jag är och vad jag klarar. Jag klarar väldigt mycket. Jag är en stark och uthållig person. Jag är tillräcklig! Jag är en krigare!
Utmattning och den dunkla natten har lett mig till en ny riktning i livet. En väg framåt som inte fanns tidigare. En väg som känns rätt på alla sätt. Det har gett mig ett mål och en menig som är min egen och inte andras.
Att själens dunkla natt infann sig trots allt jag gjorde, är jag säker beror på att jag började lägga fokus mot mitt egos mål att bli akademiker, och bort från min själs mål att jobba med healing och själavård. Det fanns en mening med att allt föll och jag inte kunde läsa min sista kurs. Jag fördes med tydlighet av det heliga tillbaka till min själs mål. När jag följer rätt väg löser sig saker och när jag avviker från den blir livet tyngre.
Dessutom har jag gått från intellektuell förståelse till känslomässig förståelse och beslutsamhet, gällande både tankar, känslor och beteenden. Jag har funnit min själsliga grund, vilket gör att jag idag tar dagen som den kommer, har utvecklat tålamod, acceptans och självmedkänsla samtidigt som avund, missunnsamhet och andra så kallade ”dödssynder” har minskat.
Jag vet vad jag behöver i mitt liv och vad jag kommer kräva av mina relationer. Emotionellt stöd och frid, att bli hörd och respekterad. Jag är en krigare som väljer att lämna strid, kaos och bristande respekt för att bibehålla min inre frid. Det är mod och visdom att stå upp för sina egna behov och gränser, samtidigt som man låter andra att leva som de önskar. Alla har sin unika väg att gå.
Jag har rätten till mina känslor och behov, liksom alla andra. De är min själs röst. Om jag inte lyssnar på dessa själens budskap kommer jag återupprepa saker tills jag når vägs ände och då blir lektionen tuff, vilket sker i själens dunkla natt. Det är så pass tufft att man inte vill dit igen. Det ger en inre styrka och motivation till förändring.
Jag har fått fördjupad tillit dels till mig själv och dels till att det verkligen finns en helig högre makt. När alla mina inövade instinkter skriker att jag skall vara en ”people pleaser”, vet jag att det är fel väg att gå. När rädslan överröstar intuitionen skall jag krama rädslan och agera utifrån intuitionen. Jag har äntligen lärt mig några av mina läxor i livet: jag är värdefull, unik och skall bejaka det.
Dessutom på grund av att jag fick en psykolog som jag tyckte var ohjälpsam, slutade hen som den ”rätta” psykologen för mig. Hen fick mig att släppa min osäkerhet och rädsla att möta människor som är självmordsbenägna. Jag vet att som färdig själavårdare kommer jag att bemöta människor bättre än en person som var legitimerad psykolog. Det har stärkt min övertygelse om att det är rätt väg för mig, hur den än kommer ge sig till uttryck i slutänden.
På grund av den personliga utveckling man tvingas till under själens dunkla natt utgör det en gåva, trots att den är grymt tuff. Den bidrar med en inre styrka som kommer vara avgörande för resten av livet.
Jag tackar därmed för erfarenheten!!!
Till dig i mörkret
Till dig som befinner dig i själens dunkla natt vill jag säga: Ta ett litet steg i taget i riktning mot det DU vill ha i livet, dina guldkorn. Låt snöbollseffekten få chansen att komma in i ditt liv och leda dig bort från mörkret, mot vägen där du är menad att vara för din själs eviga utveckling. Att hoppa av livets skola skjuter bara bort den lärdom och de spännande erfarenheter som väntar längre fram i livet.
Finn Dina svar som hjälper Dig att ta nästa steg!
Stor kram ifrån mig
Till dig bredvid
Till dig som har närstående som befinner sig i själens dunkla natt. Var ett stort hjärta med två öron och utan mun. Lyssna aktivt och undvik att ge råd och lösningar, om det inte efterfrågas. Att känna sig missförstådd och ensam är det människor uttrycker mest när man tar del av alla kommentarer under olika sånger på Youtube och psykologiska böcker.
Bemöt personen i din närhet som du själv vill bli bemött när du själv mår dåligt. Det är ett bra förhållningssätt.
Fråga
Har du upplevt själens dunkla natt?
Nej
Ja
Comments