Kampens dag - Segraren skriver den sanna historien, eller??

När denna text skrivs är det den 1 maj 2023. 1 maj är sedan 1939 en allmän helgdag då arbetarna firas och protesttågen går genom städer.

Berättelsen som funnits hos mig, och många andra tror jag, är att då firas arbetarrörelsen och att socialdemokratin kämpade för våra rättigheter, som vi idag ofta tar förgivet. Rättigheter som exempelvis kvinnors rättigheter, jämlikhet mellan könen och mellan olika socioekonomiska grupper.

Men tydligen är det bara en del av sanningen. Under grundkursen i teologi fick jag lära mig att de frikyrkliga rörelserna kämpade för sin rätt att ha sin egen tro. Det var inte tillåtet att ha olovliga sammankomster fram till 1858. När reglerna lättades fick de möjlighet att utvecklas vilket gav möjlighet för arbetarrörelse, kvinnorörelser och nykterhetsrörelsen att växa.

Nu under en fortsättningskurs i kristendomens etik har jag precis fått lära mig att de rättigheter vi har, kan vi faktiskt tacka frikyrkligheten för, och inte arbetarrörelsen. Det var små aktivistiska grupperingar inom exempelvis kväkarna, metodiströrelserna och missionskyrkan som kämpade mot sina stater och sina statskyrkor. Människor som dömdes av både samhället och många gånger sina egna organisationer. De kämpade för slaveriets avskaffande. De kämpade för kvinnors rättigheter. De hade demokratiska styren där varje medlems röst räknades. De startade universitet som var öppna för alla. De var de som påbörjade arbetet som till slut, tillsammans med upplysningen och arbetarrörelsen, ledde till de fria samhällen, som jag tror de flesta av oss i Sverige och andra västländer vill ha.

Det jag också tagit till mig från kursen om etik är att ju närmre makten en rörelse kommer, desto mindre förändringar genomför de. Ju mer makt och ju större organisation, ju färre nyskapande och kreativa idéer. Makt och storlek leder till att rådande samhällsnorm bibehålls. Därför behövs aktivister vad man än må tänka om dem. Denna insikt leder lätt till reflekterande kring nutidens klimataktivism och faktumet att ledande forskare senaste månaden börjat engagera sig aktivistiskt. Gör de rätt eller gör de fel? Det kan man reflektera etiskt kring fram och tillbaka med olika slutsatser. Definitiva svar kommer vi först få när vi i framtiden tittar i backspegeln. Borde de varit mer aktivistiska eller visade sig prognoserna felaktiga?

När man tar del av den svenska historieskrivningen hitintills fokuseras det på kungar, krig och arbetarrörelsen. Men den religion som påverkat vårt land och vår kultur, talas det lite om. Vi är i dag världens mest sekulariserade och individualiserade land enligt World Value Map. Vi talar tyst om religion. Min upplevelse är att det finns ett visst motstånd mot religösa, de som pratar om Gud, men att det finns en viss acceptans för de som kallar sig andliga, de som pratar om ”något”. Som forskningen säger: "Folk tror, men tillhör ingen religion." Jag har även hört åsikten att religion skapar konflikt, krig och galningar. Men faktumet som vi i sekulära länder ofta förtränger, är att religion är det kulturella inslag som haft den största meningsskapande och förenande kraften i mänsklighetens historia. Utan religion som enande kraft hade vi sannolikt fortfarande krigat stam mot stam. Dessutom är den moral om mänskliga rättigheter, jämlikhet mm som svenskar uppskattar, inte en etik och moral som uppfunnits av arbetarrörelsen, utan den har ett ursprung från den grekiskfilosofiska och kristna historien, vare sig vi gillar tanken eller inte. Den är heller inte universell. Efter 17 månaders studier är min slutsats att det inte är religion i sig som skapat krigen, det är individer som skapat krig för makten.

Men var vill jag då komma med allt detta? Tycker jag alla skall bli religösa? Nej alla har rätt till sin livsåskådning oavsett om den är vetenskaplig, filosofisk eller religös. Det jag vill förmedla är att religionen har spelat en större roll i alla våras liv, större än åtminstone jag någonsin trott. Det jag tänker med detta är att vi som befolkning borde visa mer ödmjukhet gentemot de som gått före oss. Vi borde mjuka upp vår ibland extrema vetenskapliga och politiskt/ideologiska livssyn, och ha lite mer nyfikenhet på historien och ödmjukhet inför att alla inte tänker likadant, vilket oftast är ok. Ibland är det riktigt bra och ibland riktigt dåligt. För ja, det finns fundamentalister inom alla religioner. Och inte att förglömma, även ideologier kan ha fundamentalister. Alla kan vi göra val som går att tolka olika, ur ett etiskt och moraliskt perspektiv. Ibland visar historien att konsekvenser av valen blir positiva och ibland blir konsekvenserna negativa.

Det är viktigt att komma ihåg att de flesta människor med en tro, försöker tolka sin tro på ett positivt sätt. Att tron ger en meningsfullhet och samvaro. En aspekt som vi nu efter 77 års frånvaro börjar se konsekvenserna av. Fler och fler i det sekulära, moderna väst mår psykiskt dåligt trots att människor aldrig tidigare haft sådant välstånd och sådan god fysisk hälsa som idag. Dessutom behöver vi komma ihåg att alla som kämpar för olika saker, kan ha rätt ibland och fel ibland. Samt att vi som individer kan vinna på att ta oss tiden att stanna upp och reflektera över vår egen etiska ståndpunkt, och inte bara gå på autopilot och reagera, eller följa den för dagen rådande "korrekta" åsikten. Det är viktigt eftersom vi lever i ett mångkulturellt, mångideologiskt och mångreligiöst samhälle och värld..